För att förstå och kunna förebygga samt åtgärda mobbning måste man som vuxen och pedagog kunna se både barn, sig själv, sin roll och samhället i olika perspektiv, samt även i förhållande till gällande moral och bäst möjliga etiska förhållningssätt.
Under förskoletiden gäller barnperspektivet, att man ska se barnet och barngruppen utifrån dess förutsättningar och möjligheter samt anpassa och leka fram lärande. Här skulle med lagom stora barngrupper finnas gott om tid att på djupare sätt arbeta med barnens förståelse för varandra och deras roll i relation till närmsta omgivningen. Tyvärr ser det på många håll ej så bra ut då barngrupperna är för stora och personaltätheten inte räcker till för att fånga upp och göra barnen mer redo för skolan och livet. Man hinner inte med att tillvarata varje barns perspektiv, d.v.s. hur barnen ser på saker och ting, vad de tycker, vill och behöver. I otillräckligt pedagogiskt förskolearbete kan viss del av grunden för mobbning finnas.
Kastet från förskola upp i skola med helt andra krav är sett ur ett barnperspektiv abrupt, särskilt i förhållande till den stress som orsakas av stora klasser, för få lärare och de höga kraven som är relaterade till lärande- och kunskapsperspektivet inom skolan. Otaliga är de berättelser från barn själva, utifrån barns perspektiv, som berättar om detta. Stress leder hos vissa individer till mindre bra aktiviteter medan det hos andra leder till passivitet, ledsenhet, oro och ångest. Här finns tydlig grobädd för mobbning inbegripet självmobbning.
Skolperspektivet är i grund baserat på rättsperspektivet, eller ska vara det. Ändå rapporterar Friends att 60.000 skolbarn dagligen i skolan utsätts för kränkningar och mobbning. Det talar sitt eget språk och visar att kommuner och skolor missar förebyggande eller åtgärdande av kränkningar, diskriminering eller mobbning. Eftersom kommunerna är huvudmän gällande den kommunala skolans verksamhet måste vi här uppmärksamma hur politikerna i kommunerna arbetar för att uppfylla både gällande ramverk och vad t.ex. Barnkonventionen framför. Politikerperspektivet såväl på regeringsnivå samt på kommunalnivå är i förhållande till mobbning väldigt viktigt och måste avsevärt förbättras.
Samhällsperspektivet vilket delvis utgår från hela tiden ökande produktion och avkastning, gör att barnperspektivet och barns egna perspektiv hamnar i skymundan. Kraven gällande kunskapsperspektivet drar ifrån de känsliga subjekt som barn utgör och förvandlar dem till ett mellanting mellan subjekt och objekt. Det skapas p.g.a. samhällsperspektivet ett slags tunnelseende. Det går för snabbt för att de viktigaste grundläggande perspektiven ska kunna beaktas, tillvaratas och vägvinnande föras framåt. Det mönster samhället hamnat i skapar utan tvekan stress, psykiskt lidande, mobbning och självmobbning.
Individ-, grupp-, relations- och trygghetsperspektiv måste väga tungt och vara vägledande samt bärande för skolans verksamhet. Det är genom en trygg bas lärande- och kunskapsperspektiven kan uppfyllas, och med det samhällsperspektivet. Vi måste dock sakta ned, t.o.m. backa bandet, titta på vad historien säger och med reviderat och uppdaterat kunskapsbegrepp starta om i ett lugnare och vidare perspektivsbeaktande tempo. Har samhället råd att som nu, formligen mobba ut allt fler barn genom för höga krav och med kraven kommande stress?
Första bilden i detta inlägg föreställer ett par glasögon som kan användas metaforiskt. Det är väldigt viktigt för att både förstå och kunna åtgärda mobbning att se fenomenet utifrån olika perspektiv. Pedagogerna i skolan måste kunna se såväl mobbarens, den mobbades och gruppens perspektiv. Pedagogerna måste bildligt talat ta på sig barnens glasögon för att kunna förstå och åtgärda det som händer. På samma sätt kan det vara framgångsrikt att låta mobbaren ta på sig den mobbades glasögon för att förstå vad mobbningen orsakar. Den som mobbats kan få hjälp av att bredda sitt perspektiv, som ofta genom mobbning styrs in på att det är ens eget fel att man utsatts. Konsekvenserna av mobbning leder till dåligt självförtroende och bristande självkänsla. Självanklagelserna kan genom perspektivbreddning lindras och motverkas.
Mer att fundera på och väga in är föräldra-, familje- och fritidsperspektiv, för nog är det så att man inte kan separera världarna skola-fritid från varandra. Barnen befinner sig med en fot i varje värld. Dras mattan undan ena foten blir balansen lidande och den andra foten blir då negativt påverkad och klumpigare… Allt hänger samman och måste beaktas utifrån detta faktum. Begreppet KASAM, känsla av sammanhang är viktigt.
Har du några schyssta infallsvinklar eller synpunkter på artikeln är du välkommen att kommentera nedan eller sända ett mail.
